Artikel: Upplösning och utskrift

Upplösning och utskrift

av Robert Petersson

I artikeln kommer jag att behandla de saker man bör veta vid utskrift. Jag kommer att gå in på vilken upplösning som behövs för en utskrift av bra kvalitet, förklara olika begrepp och även att gå in på olika metoder att använda när pixlarna inte riktigt räcker till.

Film kontra digitalt

Till skillnad från filmen i analoga kameror så är digitala bilder inte uppbyggda av korn som är slumpvis fördelade över bildytan, utan man har pixlar som sitter snyggt uppradade bredvid varandra. Man har alltså alltid ett givet antal pixlar i varje bild från en given bildsensor. Antalet pixlar mäts i, den för de flesta, inte helt obekanta enheten “megapixel”, eller miljoner pixlar.

Hur många pixlar behöver man?

Hur många pixlar man behöver beror såklart lite på vad man ska använda sina bilder till. En webbredaktör som tar bilder till hemsidor behöver inte särskilt många pixlar eftersom bilderna ofta är små och bildskärmen som medium tillåter inte särskilt hög upplösning. En fotograf som gör stora förstoringar för att hängas på väggen behöver betydligt fler pixlar.


För webbillustrationer behövs inte särskilt hög upplösning. Bilden ovan har 0.12 megapixel.

Upplösning

Vad innebär upplösning?
Upplösning kan betyda olika saker i olika sammanhang. Här kommer vi att koncentrera oss på upplösningen i samband med utskrift/förstoring av foton. Upplösningen är, enkelt sagt, antalet möjliga detaljer på en viss yta. Upplösning mäts, vid utskrift, vanligen i enheten PPI, eller Pixels Per Inch – pixlar per tum.

Ibland används DPI, felaktigt, i detta sammanhang. DPI, Dot Per Inch, är inte ett mått på antalet pixlar per tum, utan det antal punkter per tum som används vid utskriften. För att kunna blanda till en viss färg av de fyra färger som används av skrivaren (CMYK) måste skrivaren kunna skriva flera färgpunkter per pixel. Man måste alltså ha en skrivare som klarar mer än 300dpi om man ska skriva ut i 300ppi.


För en solnedgång, med en siluett behövs inte särskilt hög upplösning.

Vilken upplösning behövs då för att man ska få en förstoring på papper av bra kvalitet?
Detta är en fråga som inte är helt lätt att ge ett absolut svar på då det är ett antal olika faktorer att väga in. Till exempel måste man ta hänsyn till vad det är för motiv. Ett motiv med få detaljer, som tex en solnedgång, klarar man av med lägre upplösning, medan ett motiv med mycket detaljer, tex en detaljerad landskapsbild med mycket växtlighet, kräver högre upplösning för att man inte ska uppleva bilden som oskarp eller fattig på detaljer.

Även storleken på utskriften spelar roll. En större utskrift kräver fler pixlar än en liten, men samtidigt som man skriver ut i större fomat så växer betraktningsavståndet, vilket gör att behovet av hög upplösning minskar något.


Bilder med mycket smådetaljer, tex vegetation, kräver högre upplösning.

För enkelhetens skull utgår vi från en upplösning som många labb använder när de gör förstoringar från digitala bilder, 254ppi (här finns såklart en del variationer beroende på vilka maskiner labbet använder). Detta är också den ungefärliga upplösning som man maximalt får från en bläckstråleskrivare i praktiken.

Härifrån är det bara enkel matematik. Min Nikon D70, exempelvis, ger bilder som är 3008×2000 pixlar, eller ca 6 megapixel stora. Ska man skriva ut en dylik bild i 254ppi så ser vi snabbt att dessa pixlar räcker till:
3008/254=11.84 tum (30cm)
2000/254= 7.87 tum (20cm)

Vi får alltså att en Nikon D70 ger bilder som räcker till 30x20cm. Ska man alltså behöva lägga så mycket pengar på en kamera som inte klarar större utskrifter än så? Det ska vi titta på i nästa stycke.

Interpolering

Vad gör man då om inte pixlarna räcker till den storlek man vill göra på utskriften? Skriver man bara ut bilden rakt av så finns det risk att resultatet blir “pixligt”, dvs att linjer kommer att se sågtandade ut och tonövergångar blir inte mjuka och fina utan man får tydliga steg mellan olika nyanser. Svaret på detta är interpolering. Man kan genom interpolering “lägga till” information i bilden.

Det finns många olika algoritmer för att göra denna beräkning och de ger lite olika resultat, För att på ett enkelt sätt beskriva hur detta går till utgår vi från endast två bildpunkter, en svart och en vit.Om vi nu skalar upp denna tvåpixliga bild så flyttar man isär dessa två pixlar och sätter en pixel mitt emellan dessa två och ger den ett medelvärde av de båda andra. I detta fallet blir den grå.Vi har nu ökat datamängden i bilden med 50%.

Givetvis kommer man aldrig att få fler detaljer i bilden på detta sättet. Det är bara ett sätt att se till så att bilden inte blir “pixlig”.

Nedan kan ni se exempel på hur olika interpoleringsalgoritmer kan se ut. Detta är väldigt extrema förstoringar för att det ska vara lätt att se skillnaden och att det faktiskt kan bli skillnad beroende på metod.

Nearest Neighbor (Ingen interpolering)
Bicubic med 10% ökning* B-Spline
 
Lanczoz  

* Denna metod är vida förespråkad på internet. Den går ut på att man använder vanlig “bicubic” interpolering i Photoshop, men man gör inte hela interpoleringen på en enda gång utan ökar bildens storlek med 10% varje gång, tills man nått den slutliga storleken.

Jag tänker inte uttala mig om hurvida skillnaden syns i mer normala förstoringar på papper, eller vilken som är bäst. Det kan till och med vara så att en viss metod fungerar bättre på en viss typ av bilder. Här får var och en själv prova sig fram.

Jag har själv använt Bicubic med 10% ökning med bra resultat. Det finns även en uppsjö av olika programvaror, bara för att interpolera bilder, som alla hävdar att de klarar förstora bilder helt utan kvalitetsförlust. Givetvis ger all interpolering vissa artifakter, det är bara en fråga om hur få/små de blir. Bland länkarna finns några länkar till dylika program.

Kan man interpolera hur mycket som helst?

Kan man då bara interpolera hur mycket som helst för att få pixlarna att räcka till? Svaret på denna fråga är nej. Man kan inte interpolera hur mycket som helst, för förr eller senare kommer man att nå en gräns där bilden upplevs som “mjuk” eller till och med oskarp. Man har helt enkelt inte tillräckligt med detaljer med i bilden från början.

Hur mycket man kan interpolera beror ju en del på motivet, såklart, men även hur skarp bilden man utgår från är. Likaså ger mängden brus/korn i bilden olika förutsättningar. En riktigt skarp bild av hög kvalitet,med lite brus/korn, är en förutsättning för att göra stora förstoringar över huvud taget. Likaledes gör en tekniskt bra bild ett bättre utgångsläge om man vill interpolera upp bilden för en större förstoring.

Digitala bilder är i allmänhet “renare” än bilder tagna med film. Därför tål en digital bild också mer interpolering än en inscannad filmbild, om vi förutsätter att upplösningen är densamma.


Det som först börjar se konstigt ut vid interpolering är oftast texturen på olika ytor. Stenar, som i bilden ovan, kan se plastiga ut och lövverk börjar flyta ihop en enda grön massa.

Hur mycket man sedan kan interpolera denna “tekniskt perfekta” bild beror även det på motiv och detaljrikedom samt det egna godtycket. Man får helt enkelt testa sig fram lite själv för att se vad som fungerar bra.Själv har jag gjort förstoringar på 50x75cm från de 6 megapixel som min D70 ger. I dessa fall har jag interpolerat bilden till 200ppi, vilket mer än väl räcker till för en så stor förstoring tack vare att betraktningsavståndet är ganska stort.

Det är som sagt lite godtyckligt, beroende på tycke och smak, hur mycket man kan förstora, så var och en får själv testa. Jag tycker 50x75cm ser kanon ut från 6 megapixel.

Liten ordlista

PPI är en förkortning för “Pixels Per Inch” och är en enhet för att mäta pixeltäthet. Det är alltså dem mängd pixlar man kan få plats med bredvid varandra på en sträcka av en tum.

DPI förväxlas ofta med PPI. DPI står för “Dots Per Inch” och är ett mått på hur många färgpunkter en skrivare klarar skriva bredvid varandra på en sträcka av en tum. Eftersom varje pixel måste bestå av flera bläckdroppar måste skrivarens upplösning vara större än bildens. En bläckstråleskrivare ger vanligen en upplösning på 250-300PPI.

Megapixel är den enhet som oftast används för att ange hur många pixlar en bild från en given kamera/bildsensor innehåller. Ju fler pixlar, desto fler detaljer kan en bild innehålla. Detta förutsatt att optiken är tillräckligt bra, förstås.

CMYK är den förkortning som används för de fyra färgerna som används vid tryck/utskrift på papper. Dessa är Cyan, Magenta, gul (Yellow)och Svart (blacK). Moderna bläckstråleskrivare jag ofta bläck med flera olika nyanser av varje.

Länkar

För den som vill fördjupa sig mer i detalj i hur olika metoder fungerar och matematiken bakom kommer här lite länkar. Givetvis kan jag även rekommendera Google för den vetgirige. 😉

Lär dig mer:
http://en.wikipedia.org/wiki/Interpolation
http://www.cambridgeincolour.com/tutorials/image-interpolation.htm

Programvaror:
Imagener
Photo Zoom Professional

Kommentera